Father's no name you deserve

Pratade med pappa i telefon igår. Han tror väl att jag alltid ringer bara för att prata om vädret, skolan och sjukdomar. Det är nämligen så pass djupa våra samtal är.. Men nu tänkte jag att han skulle tvingas bry sig litegrann. Anledningen till att jag ringde den här gången var för att jag ville bestämma att vi skulle träffas - utan några halvbröder - och prata ut om en del saker. Något som jag egentligen borde gjort för länge sedan. Det mesta är ju långt ifrån hur jag vill ha det. I själva verket är det så mycket jag vill fråga honom att jag nog får ta med mig ett papper med stödord.. Första frågan är väl om han är nöjd med sin roll som pappa för mig. Han har aldrig kommit på någon av mina födelsedagar, skolavslutningar, utvecklingssamtal eller föräldramöten. Han orkar väl inte, eller vill inte, engagera sig. Det har alltid känts som om man ligger längst ner på prioriteringslistan, och jag är så trött på det. Att alltid få höra fraser som "jag hade tänkt ringa..", "det är så svårt med jobbet, man kan aldrig planera något", "vi kan väl höras om ett tag, så får vi se när vi kan träffas", "nu var det ju väldigt längesen vi sågs, igen..". Grejen är att vi träffas som bäst 2 gånger om året.. Har till exempel aldrig sett min pappa på våren eller sommaren. Inte så konstigt att han alltid skruvar på sig på grund av dåligt samvete..
Det enda han gör för mig är egentligen att betala in underhållsstödet varje månad. Har särskilt bett om att få det den 18:e, men det har på sista tiden varit så mycket som en vecka försenat. Svårt när man har planerat att köpa något på dagen man ska få pengar, och det inte har kommit in några. Autogiro kanske vore ett alternativ, Owe?
En annan sak jag skulle vilja prata om, är det här med min farfar. "Pappa" sa när jag var yngre att han skulle ta med mig dit en dag, men jag har fortfarande aldrig träffat honom! De pratar tydligen aldrig om mig heller. Mamma har sagt att farfar svarade "vad är det med det då?" när hon berättade att hon var gravid med mig. Trevliga typer, va? Ibland undrar jag om det kanske inte är bäst som det är ändå. Men man vill ju ändå någon gång ha träffat de personer i släkten som är vid liv..
Mamma har aldrig fått något stöd när det gäller min uppfostran. Hon har alltid fått dra hela lasset själv. Det är hon ensam som fått brottas med mina problem, spara pengar åt mig och försöka se till att jag har det så bra det går. Det är mammas sparade pengar som gjorde det möjligt för mig kunna ta körkort, pappa har inte så mycket som bidragit till något.. Han ignorerade mig istället när jag sa att jag önskade mig en bil på min 18-årsdag. (Till detta hör väl att han har jobbat på sin pappas åkeri sen han slutade grundskolan, och därför kan allt om lastbilar och personbilar).
Det nästan märkligaste av allt är att han själv växte upp med en frånvarande förälder, och verkligen borde veta hur det känns och hur man påverkas som människa av det.
Orkar inte ta upp mer, blir bara arg när jag tänker på hur han hela tiden behandlar mig. Sedan kan jag tänka mig att det inte är speciellt rolig läsning.